Om mig…

Jag är född 1969 och uppväxt vid havet i den Halländska västkuststaden Falkenberg. Jag gick 4-årig byggteknisk linje på gymnasiet i Halmstad och jobbade därefter ett år som byggnadsinspektör på Stadsarkitektkontoret i Falkenberg. Mellan 1987 till 2009 var jag delägare i familjeföretaget Stil & Trend Inredning i Falkenberg tillsammans med min syster, vår pappa och hans tapetserareverkstad Öbergs Möbler.

Själens Kemi & Kroppens Psykologi…

Emil & Emma föddes 1998 och 1999. Hormonerna ville därefter inte riktigt falla på plats och humöret åkte berg & dalbana trots att jag levde ett lyckligt liv tillsammans med Håkan och barnen. Jag sökte till sist hjälp, blev bättre med hjälp av en låg dos SSRI och ett stort intresse för mående tog sin början. 2001 sadlade jag om och startade föreläsningsföretaget Själens Kemi med sajten serotonin.nu där jag föreläste om neurobiologi och mående i ett patientperspektiv på temat ”Själens Kemi & Kroppens Psykologi”. Jag fick till min stora glädje mitt material faktagranskat av Professor Arvid Carlsson, vår svenske Nobelpristagare i medicin år 2000!

.

Serotonin.nu framsida Pernilla Öberg 2007
Sajten serotonin.nu 2007

.

Arbetet fick dock ett abrupt slut 2004 då jag hamnade i en svacka fylld av totalt förlamande och deprimerande trötthet efter att jag jobbat och rest mycket. En ivrig läkare beslutade sig för att ordinera elbehandlingar. En effektiv metod – en reboot bokstavligt talat – men på mig fick det förödande konsekvenser eftersom mitt minne blev mer påverkat än normalt. Det blev en lång och tung väg tillbaka då livet sattes på vänteläge. Minnet återkom långsamt men det blev aldrig riktigt bra och kommer kanske aldrig bli fullt återställt, det finns fortfarande tomma luckor. Jag är glömsk och brottas med hjärndimma, jag har ofta svårt med koncentration och arbetsminne och det är mycket tröttande. Bloggen och Instagram är mitt sätt att minnas och struktur/minneshjälpmedel här hemma och i jobbet är extra viktigt för att livet ska fungera.

 .

Pernilla Öberg Önrun 1995
Pernilla i Ansättfjällen 1995 

.

Kärleken till fjällen…

Första gången Håkan tog mig med upp till Vallrun var påsken 1995. Jag har bott både i Paris och i Italien, sökt men aldrig hittat riktigt rätt och levt mitt liv i tron att det skulle vara på ett visst sätt. När sen Håkan visade mig skoterliv och vildmark uppe på fjället Önrun en strålande vårvinterdag här i Ansättfjällen visste jag att det är här min själ hör hemma, högt, högt upp med milsvida vidder omkring mig. 2009 tog vi det stora beslutet att flytta hit och det finns ingenstans jag hellre vill vara än just här. Frihet ❤️

.

Emil Pernilla och Emma Öberg 2009
Lycka ❤️

.

Flytten…

Att flytta 100 mil innebär en stor saknad efter våra nära & kära men också en lättnad då vi kommit in i en lugnare takt i livet. Vi vände blad och här finns inte lika mycket att hålla reda på när minnet har sina begränsningar för mig. Jag kom till en punkt i livet när jag var tvungen att välja, och välja bort, för att orka. Lyckligtvis hade resten av familjen också sina skäl och vi längtade lika mycket efter denna flytt alla fyra. Vi åkte de 200 milen tur & retur hit varje påsk under barnens uppväxt och däremellan längtade vi alltid tillbaka så flytten blev ett stort och fantastiskt äventyr. Livet här innebär mindre umgänge och mindre engagemang & åtaganden för mig än tidigare och därmed också färre situationer då mitt minne prövas till bristningsgränsen och allt blir pinsamt, tungt och ledsamt för att man inte minns ens de enklaste saker. Ett liv där vi valt att gå ner i standard och därmed kunnat lösa våra lån. Ett liv för återhämtning och vila med mindre krav och större förhoppning om att komma tillbaka på banan igen.

Fast i vården…

Före och efter el-behandlingarna har sjukvården experimenterat med en uppsjö mediciner för måendet. En karusell som pågick i 16 år. Några av medicinerna hade effekt under perioder då jag var såpass pigg att vi bland annat kunde genomföra vårt efterlängtade bröllop den 28 juli 2007. Samtliga mediciner har dock haft biverkningar som förvärrats med tiden och som blivit för svåra att leva med men ingen lyssnade. Ett moment 22 av vanmakt som kulminerade i det totala sveket i form av en utförsäkring 2008. Efter flytten hit till Jämtland gjordes arbetsminnestester 2010. Resultaten var dåliga och jag sjukpensionerades. Inte den karriär man drömde om precis… Det konstaterades även genom ett enkelt blodprov att jag har markör för narkolepsi. Det är tragiskt att ingen under alla år inom vården tänkt på att ta detta prov trots att jag beskrivit min handikappande trötthet. Det har istället alltid funnits någon ny medicin att prova och som patient har man inget mandat att opponera sig. Sjukvården är enväldig och man har ingen egen talan, speciellt inte om egna teorier, kostens betydelse och annat basalt. Man ska ta sin medicin och inte komma med egna funderingar.

Efter utredningen ordinerades jag Concerta för ”ökad koncentration”. Med facit i hand blev det ett ödestigert beslut. Medicinen hade ”god effekt”, jag blev en Duracellkanin som gick i ett ständigt hyperfokus varvat med totala krascher. Den ökade energin gjorde att jag kunde börja jobba med marknadsföring av byns hotell – jag fick förfrågan hösten 2011 om att skriva ett nyhetsbrev åt hotellet och ett stort intresse för media och reklam tog sin början vilket ledde till en anställning. Jag jobbade här hemifrån stugan på 50% i mitt eget tempo. Jag stortrivdes för jag älskade arbetsuppgifterna och var överlycklig att jag hittat ett nytt intresseområde och över att ha fått jobb i glesbygden, att även jag dög nåt till. Jag ville nog därför inte riktigt kännas vid biverkningarna som påverkade framförallt muskler och motorik. Efter en tid byttes Concertan ut till narkolepsimedicinen Modiodal och muskelproblemen tilltog allt mer med förvärrad klåda. Jag löste det med att periodvis göra kortare medicinuppehåll för att låta kroppen vila och arbetet blev därför oregelbundet. 2013 tog jag beslut att säga upp mig från hotellet för att istället starta upp jobbet i egen regi och än mer kunna styra min tid men även kunna åta mig uppdrag av andra företag. Jag valde att inleda med plugga på egen hand en tid innan företagsstarten för att lära mig mer om bland annat Adobe InDesign/Illustrator, sociala medier mm.

Försämring…

I början på 2014 försämrades jag dock och livet sattes åter i vänteläge. Musklerna i benen tappade kraften ännu mer och jag fick svårt att gå mina älskade skogspromenader, vissa dagar kunde jag inte gå trappan upp till vår övervåning för benen bar inte. Man blir såklart rädd… Hjärndimman var svår att hantera, huden torr och kroppen svullen. Jag var så frusen att det var svårt att fungera överhuvudtaget. Ingen inom vården lyssnade för mitt sköldkörtelvärde var ”normalt” och jag upplevde fullständig vanmakt då ingen gjorde kopplingen till medicinen utan istället menade att jag var deprimerad och ville medicinera för det.

Jod…

Jag remitterades därefter vidare för MS-kontroller men jag började läsa på och insåg sambanden mellan sköldkörteln, jodbrist och de symptom jag upplevde. Våren 2014 slutade jag med min medicin och sov därför ständigt men under hösten provade jag jod-droppar för första gången och mådde bättre. Vården hånlog dock åt mina teorier och ville jag skulle prova Strattera som är i stort sett den enda medicin jag inte ordinerats tidigare. Men jag vägrade – aldrig mer skall jag utsätta mig för förödande medicinbiverkningar igen! Speciellt inte från en medicin med noradrenerg effekt vilket jag tidigare mått allra sämst av med hemska biverkningar. Doktorn blev mycket irriterad på mig men jag kände att efter 16 års experimenterande var det nog!

Det var dock inte förrän slutet på sommaren 2015 när jag köpte en ny flaska jod som jag på allvar insåg att de perioder jag tagit jod så levde jag upp. Jag hade inte riktigt insett sambanden tidigare utan gjort uppehåll så snart en flaska var slut och då försämrats igen. Likaså tog jag enbart rekommenderad dos och jag insåg inte förrän senare att jag behövde högre dos och ett fabrikat med en blandning av kaliumjodid och atomiskt jod som både sköldkörtel och tex bröstvävnad kan tillgodogöra sig. Även denna gång förbättrades energin efter ett par veckor, minnet var inte lika dimmigt, bröstömheten försvann helt och huden var inte lika torr. Jag tog beslut att ta joden regelbundet och livet började långsamt spira i mig. Jag började orka att vara vaken istället för att sova bort dagarna. Det gick att börja kontrollera kosten och äta bättre. Benen började långsamt bära och jag kunde börja med mina promenader igen i oktober 2015. En positiv spiral istället för den negativa som jag levt i så länge och som jag inte kunnat komma ur trots otaliga försök att ”rycka upp mig”. Jag började drömma om att kanske ändå kunna fortsätta med min företagsidé som legat i byrålådan sedan våren 2013 och äntligen kunna starta igång mitt företag.

Det kommer ibland bakslag med förlamande trötthet i samband hormoncykeln men här i stugan framför brasan med iPaden i knäet har livet sakta återvänt och jag har vågat börja tro på en nystart. Det känns inte hopplöst längre, det känns som att jag vaknat efter 16 långa år i vårdens grepp och nu äntligen kan leva.

Nystart…

Jag har varit helt sjukskriven sedan sommaren 2014. Under den tiden har jag fått lov från Försäkringskassan att engagera mig ideellt i den lokala företagarföreningens Facebooksida i den mån jag orkar för att inte mossa ihop helt. Föreningen har inneburit nya härliga vänskaper för mig som nyinflyttad och en betydelsefull gemenskap som det har varit viktigt för mig att hålla kvar och inte glida ifrån när jag blev sjukskriven – det är nog av största vikt att känna tillhörighet, att någon frågar hur man mår, inspirerar med idéer och projekt och hjälper en att hålla sig kvar i verkligheten även när man inget orkar, speciellt när man bor så här avsides som jag gör. Vi är fyra glesbygdskvinnor som håller i Facebooksidan och jag har försökt bidra med uppdateringar så ofta jag kunnat. Ibland blev det inte något alls under perioder men det gick allt bättre och februari 2016 meddelade jag Försäkringskassan och min läkare att jag vill sluta sjukskrivningen för att starta mitt företag. Den 1:a juni 2016 blev den drömmen verklighet då jag startade LakeHouse Media, läs mer om det här >

 

Framtiden…

Jag kommer skriva mer om jod och mående, om resan jag gjort bort från sjukvårdens mörka korridorer och om maten som hjälper istället för stjälper. Jag kommer även dokumentera min företagsstart steg för steg och skriva om uppstarten och livet som egenföretagare i glesbygd under taggen #lakehousemedia. Jag har ett stort intresse för webbdesign och grafisk layout samt för marknadsföring och sociala medier som jag gärna vill dela med mig av. Jag brinner även för turismutveckling och jag känner att Sverige är ett fantastiskt och unikt land med enorm potential! Många av oss bor i idyller i allt ifrån landsbygd, charmiga städer eller som här i den orörda fjällnaturen – platser som är exotiska för andra länder. Man är inte längre hänvisad till att marknadsföra sig enbart i sin närmiljö utan vem som helst med någorlunda uppkoppling kan med teknikens hjälp som tex sociala medier och onlinebutiker nå ut till målgrupper som tidigare inte var möjliga. Vi har därmed hela världen att marknadsföra oss i! Även om man bor i ett litet fjös i Jämtländska fjällen ❤️

Lyckliga minnen ❤️

Den 28 juli 2007 gjorde vi det som aldrig blivit av, vi gifte oss i Vinbergs kyrka i Falkenberg och det blev en helt underbar dag!
 .
Håkan och Pernilla Öberg Bröllop 2007
Håkan & Pernilla
 .
Emma och Emil Öberg Bröllop 2007
Emma & Emil
Emma Emil Håkan och Pernilla Öberg Bröllop 2007
Familjen Öberg ❤️
.
Emil Håkan Pernilla och Emma Öberg Vallrun december 2015 (Foto Emma Öberg)
Emil, Håkan, Pernilla & Emma Öberg, Vallrun december 2015
.
// Pernilla Öberg
3 Responses to "Om Pernilla…"
  1. Hallo Pernilla,

    I read your blog with a swedisch-german translator tool. Thank you so much for sharing your life and your story. It is very encouraging. I live in the hecktik Berlin in Germany and love to watch at your pictures at instagram. Than I try to imagine how it would be to be at this moment in the vast of nature instead of a life where you need time-management. My profession is online marketing manager and I am your age. One again, thank you for sharing your experiences with us.

    • Dear Eva, thank you so much for your sweet comment! I’m sorry I haven’t responded until now. As an online entrepreneur maybe it could be possible for you to commute to a little cabin in the snowy woods, among the reindeer and work by the fireplace. Maybe as a workation or maybe as an owner of the cabin if possible. One day you are in the metropole Berlin amongst nice restaurants, theatres, culture and the city pulse, and the next in total silence in the woods with a glas of wine in the warmth in your sauna. The best of two worlds as a digital nomad way of life.

      I used to work with interior design in a store I owned with my sister in my old hometown. Lots of wonderful design, furniture and interior items, but up here I have realised that you don’t need much to be truly happy. My all time favourite things in life is our sauna, the fireplace, my wool ”long john” pants/sweater, my coffee cup and my MacBook. Our cabin isn’t fancy and modern but it has great wi-fi (we connect through an air link to a fiber network 10 km away, currently I get 69,72 Mbit/s) and it’s warm and very cosy, and did’t cost much to buy.

      When we sold our house in the west coast to move up here we paid back our loans to the bank and haven’t needed to take new ones. That’s a relief. A second home like this (or maybe permanent if you settle down near an airport for easy travelling (we have 1 1/2 hours drive to Östersund/Åre airport) could be very affordable in the areas less known. If the base in your life, what you call home, is less expensive it’s possible to travel more. And it’s always comforting to return to the wilderness and the silence under the starry skies were no city light interfere with the nordic lights at night. Please keep in touch, I wish you all the best ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *